I eftermiddags när husse Tommie kom hem från jobbet var det dags för Catlas tredje vända i spårskogen, och det gick helt osannolikt bra. Catla tycker dessutom att det är SÅ roligt, och hon verkar nästan lika stolt som husse & matte efter förrättade stordåd 🙂
Vad är det då vi gör när ”vi” (mest Catla 😉 ) spårar? Jo, så här långt har det gått till på följande sätt:
- En person (”föraren”) har hållt i Catla medan den andra (spårläggaren) har peppat henne (dragkamp och pipljud) med VÄRLDENS ROLIGASTE leksak.
- Spårläggaren/gömmaren har gått i väg och lockat med leksaken medan Catla har fått se på de första 20-25 m, därefter har ”föraren” skymt sikten medan spårläggaren har traskat i väg ytterligare 50-55 m.
- När den tysta spårläggaren hunnit i väg och gömt sig ordentligt så har ”föraren” släppt Catla, som på egen hand (än så länge utan förare, spårlina & sele) har spårat upp spårläggaren.
- När Catla har hittat den gömda personen så har hon belönats med glädjerop och dragkamp med favoritleksaken – mycket populärt!
Det som känns så oerhört stimulerande med just denna aktivitet är att den kan utökas och försvåras nästan i det oändliga. Man kan till exempel byta spårläggare, ta bort den gömda personen vid spårslutet, utöka tiden mellan spårläggning och släpp, öka spårlängden, lägga till vinklar osv osv. Helt klart värt att testa, särskilt om man har en engelsk springer spaniel som heter Chivas (min lilla passning till syrran & Mats).
/ Catlas matte – en SkogsMulle
”Föraren” har precis släppt Catla, som försvunnit med en ryslig fart (i den röda cirkeln).
När Catla har hittat spårläggaren/gömmaren och belönats med dragkamp…
… så har hon STOLT SOM EN TUPP burit tillbaka sin sladdriga höna.