Framtida servettdesign i Hindersbo?
I går fyllde Catla 11 veckor (bara en vecka kvar till 12-veckorssprutan, Eva!) och allt är bara bra MEN undertecknad matte har varit riktigt trött några dagar och inte riktigt hunnit/orkat blogga 🙁 Det blir snart bättring, var så säkra (semestern närmar sig 🙂 ), men fram till dess: Spana in bilden ovan och tänk servetter i ett otal olika nyanser. Eller förresten, hm… Nu har jag nog blivit lite fnoskig i alla fall 😉
/ Matte Helena
Om jag lutar huvudet liiite bakåt så står öronen upp och jag ser nästan alldeles vuxen ut… 😉
De första dagarna tyckte jag att finkalkonen lät lite läskigt, men NU är den ju jätterolig. 🙂
Husse & matte retar mig för min benföring, men så här kan det ju liksom bli när man sitter och ligger på en och samma gång.
Nä nä, jag vill INTE vara med på bild så nu tänker jag ta kameran och sticka!
I bland tycker Bus att jag är jobbig och då måste jag smyyyga mig på henne.
Eftersom Catla är en mycket ung dam, närmare bestämt 10 veckor och 2 dagar, så får hon bara vistas på vår 6.000 kvm stora tomt under uppsikt. För att kunna ha ytterdörren öppen men ändå slappna av har vi därför byggt en valphage, som utgår direkt från verandan. Okej, Tommie klagar på att hagen är ful och den kanske inte är så vidare vacker MEN den är funktionell och det är huvudsaken 🙂
Valphagen fyller inte bara hålla-valpen-på-rätt-plats-funktionen, utan är även ett utmärkt hjälpmedel vid den inledande ensamträningen. Att lämna Catla i hagen och gå därifrån samtidigt som jag uttalade ett ”kommer snart” var perfekt, och jag var naturligtvis tvungen att föreviga ögonblicken då jag strax därefter smög mig på henne. Reaktioner? Catla sade inte ett ljud utan konstaterade bara att jag gick, ägnade sig åt sitt, konstaterade att jag kom tillbaka och fortsatte åter med sitt. Cool tjej! Men så gjorde jag ju inte heller någon som helst affär av det hela – att vara självklar och obekymrad i sitt sätt tycks nämligen vara det överlägset bästa sättet att få en valp att tycka att något självklart och bekymmersfritt.
En enkel men mycket funktionell valphage.
Samtliga de hundar som jag & min familj har haft under åren har levt på traditionellt torrfoder (helfoder), och jag kan väl inte påstå att de har verkat fara illa av det. När Catlas uppfödare berättade att deras senaste valpkull har utfodrats i enlighet med Ann-Mari Hammarlunds* foderlista för valp, och att även de vuxna hundarna utfodras enligt Hammarlunds principer, så kände jag dock att det kunde vara spännande att prova något nytt. Sagt och gjort! I Catlas kyl & skafferi finns således: Maizena stärkelse & standardmjölk (till vällingkok), druvsocker, citronsyra, ägg (bara gulorna används), Hälsofil, formbröd, bakat vete**, mager nötfärs, solrosolja, AE-olja (för tillfälliga kurer), Trikalciumfosfat och Vit-Tabs (de tre sistnämnda är Ann-Mari Hammarlunds egna produkter och säljs genom Häromi). Liiite pyssligt måhända, men det är det väl värt eftersom jag nu vet exakt vad vår lilla skatt får i sig. Huruvida foderstaten ger några märkbara skillnader kontra vanligt torrfoder är naturligtvis för tidigt att säga, men så länge Catla mår bra och det känns så här bra så kör vi vidare 😛
* Ann-Mari Hammarlund är en av svensk hundsports stora profiler med ett gediget intresse för, och mångårig erfarenhet av, hundens näringslära.
** Bakat vete = Magnusson Original-Blanda (beställs från www.hundmat.com )
Magnusson Blanda är ett kompletteringsfoder som i huvudsak utgörs av ekologiskt, bakat fullkornsvete.
Finmalen, mager nötfärs har förpackats i dagsransoner om 80 gram/st.
Ann-Mari Hammarlunds produkter i form av Trikalciumfosfat och Vit-Tabs är här redo att blandas med köttfärs & bakat vete. Till Catla blandar jag pulvret i en separat ”köttbulle” som bjuds som förrätt – detta för att vara helt säker på att hon får i sig det viktigaste även om aptiten inte skulle vara på topp.
Det bakade vetet har legat i blöt och ska här röras ihop med nötfärsen.
Catlas första vecka i sitt nya hem har varit oerhört händelserik – åtminstone sett med en liten hundvalps ögon. Jodå, utöver ett antal människomöten så har vår lilla vän bekantat sig med ungkattan Bus (de tu är redan bästisar), upplevt två förfärliga åskväder (de värsta i mitt 42-åriga liv…), nosat på halvblodsfuxen Gandhi, träffat hundar, sett (jo, på behörigt avstånd då!) en flock gigantiska leonbergerhundar, blivit kloklippt av sin nya matte, varit på tågstationen i Tierp osv osv. Bäst av allt? Helt klart det faktum att Catla tar precis ALLT med ro = är den överlägset tryggaste valp jag någonsin har träffat och det tackar vi förstås uppfödarna för. De sistnämnda har lagt ner massor av jobb på att förbereda valpkullen för livet ute i stora, vida världen och det har utan tvekan lönat sig 🙂
Så småningom hoppas jag kunna bjuda på riktigt fina bilder och filmklipp med Catla & Bus ”in action” (de leker som två tigerungar), men fram till dess får ni hålla till godo med nedanstående:
En gratängform har blivit till bassäng, och att ”bubbla” fram hundkex med nosen under vattnet är ju bara SÅ kul.
När Bus går på tur så hakar Catla gärna på och…
… Bus är mycket noggrann med att se till så att den lilla inte halkar efter.
Efter uteliv är det skönt att vila ut i husses eller mattes trygga famn.
Att ligga på picknick-filten och bli kliad på magen av husse är skööönt, MEN man kan ju inte…
… bara ligga stilla för lite dragkamp är ju SÅ himla kul!
Fast bäst av allt är ju att få krypa tätt intill husse och bara myyysa.
När det var ljust för några gånger sedan (människorna kallar det för i lördags) så hände det konstigaste jag någonsin har varit med om. Husse Nisse & matte Ann-Britt sade att ”tiden var inne” och så gav de mig helt sonika ett par nya människor att bo med. Tänk er själva! Jag fick lämna den stora kojan, husse, matte, mamma, brorsan och alla kompisarna i en plåtlåda med hjul på OCH med människor som luktade jättekonstigt…
Finaste kompisen Evita & lilla Catla myser tillsammans.
Medan plåtlådan rullade och rullade försökte jag sova så mycket som möjligt, och fastän alla dofter var nya och allt var sådär himla märkligt så gick resan riktigt bra. När människorna satte ett snöre i mitt halsband för att de ”inte ville att jag skulle komma bort” höll jag dock på att tappa hakan. Det var ju just det jag ville! Bort från snöret så att jag kunde styra själv liksom, men det fick jag inte 🙁
Första gången med koppel på, och i sanningens namn så gick det ju jättebra.
När vi hade rullat JÄTTELÄNGE så sade människorna plötligt att vi var hemma, men det förstod jag inte alls. Hemma var ju i den stora, röda kojan i Skellefteå och nu hade jag kommit till en mycket mindre koja och inte alls i Skellefteå. Nä, de nya människorna verkade inget vidare klipska men som tur är så verkar de i alla fall vara snälla. Jag får god mat (precis lika som i den förra kojan!) och så har jag fått en ny kompis. Lite konstig är hon allt, för hon skäller ju inte alls som jag, men det kan jag nog lära henne så småningom.
Catla och nya kompisen Bus (som plötsligt ser ut som en jättekatt…).
Nu har jag berättat om mitt livs mest omvälvande händelse, men ni behöver inte vara oroliga – allting går så bra så FASTÄN mina människor både luktar och pratar fel på nå’t vis.
/ Catla – en valp i farten
Så här stilig var vår högt älskade Teo på sin 13:årsdag. Foto (C) 2011 Storkelinas Blogg
Ja, hur ska jag börja? Den 13½-årige bostonkillen Teo lämnade mig (och Tommie!) i januari, och tillvaron kändes plötsligt oändligt tom. Trots den enorma sorgen och smärtan stod det dock ganska snart klart att vi skulle skaffa hund igen, och ärligt talat: Det fanns aldrig något annat alternativ än ännu en bostonterrier. Alla som är närmare bekanta med rasen vet att det inte är sådär alldeles lätt att få tag på en liten bostonterriervalp närhelst andan faller på. Det föds inte så många valpar per år, och efterfrågan är bra mycket större än tillgången. Hur lite jag än önskade det så var jag alltså fullt beredd på att vi kanske skulle få vänta på ”vår” valp. Kanske ett helt år, kanske ännu längre…
Hursomhelst, i mars ringde jag på vinst och förlust till en uppfödare i Skellefteå. Det var så jag kom i kontakt med Ann-Britt & Nisse på Polarskäggets Kennel, och det var så jag fick nys om att den vackra tiken Polarskäggets Bedårande Bella precis hade parats med den stilige hanen Big Booster’s Eagle. Tiden gick och glädjande nog så visade sig Bella vara dräktig! Och när detta hade konstaterats så dröjde det förstås inte länge innan jag & Tommie tog bilen de 67 milen upp till Skellefteå för att träffa såväl Bella som uppfödarpar. Vad vi tyckte om dem? Jo, samtliga blev med beröm godkända 😉
Lilla Catla tog den lååånga resan till sitt nya hem med ro. Foto (C) 2012 Storkelinas Blogg
Den 14 maj föddes valparna, och efter ytterligare ett par veckor fick jag & Tommie det efterlängtade beskedet: Vi skulle få köpa en av dem. På midsommardagen blev det alltså ytterligare en tur norrut (för att träffa småttingar) och i lördags var det så äntligen dags: Polarskäggets Charmiga Catla flyttade in hos mig, Tommie & den 1-åriga kissen Bus 🙂
/ Helena – lycklig matte
Polarskäggets Charmiga Catla med sin nya ”vän” mjukisråttan. Foto (C) 2012 Storkelinas Blogg
Här startar inom kort en blogg om (och delvis av! 😉 ) bostonterriertiken Catla. Innehållet blir sannolikt allt mellan himmel och jord, och det hela känns naturligtvis utomordentligt inspirerande 🙂
/ Matte Helena (eller Storkelina om man så vill…)