I väntan på Bessies ankomst om drygt en vecka så får vi nöja oss med att kika på bilder, och det gör vi 🙂 De förevigade ögonblicken nedan hade Bessies husse & matte vänligheten att skicka över, och det tackar vi förstås för!
Catla till vänster & Bessie till höger hade dragkamp mest…
… hela tiden och det var naturligtvis alldeles…
… bedårande rart!
På måndagar, onsdagar & fredagar så förvärvsarbetar undertecknad matte vanligtvis hemifrån, och då mellan kl 10 och 14. Efter jobbet finns det alltså, åtminstone större delen av året, gott om tid att komma ut på promenad medan det fortfarande är ljust. Då det i eftermiddags var så pass varmt som -4,3 grader (att jämföra med lördags- morgonens -24 grader) så passade vi därmed på att ta en mysig skogspromenad. Det är ju faktiskt inte mycket som slår ett vackert vinterlandskap ackompanjerat av strålande solsken 🙂
/ Helena
Matte jag är låååångt här borta, men var är du?!
Vi kan väl gå hitåt?!
Kolla matte! Här borta är ju…
… SOOOOLEN!
Färdigpromenerat och zzzzzzzzzzzzzzzzzzz.
I går kom Catlas fiiiina moster Bessie på besök tillsammans med matte Jenny & husse Johannes. Det hela resulterade i ett antal timmar med bland annat lite ställnings- krig (snabbt avklarat och Bessie vann 😉 ) massor av lek (mest dragkamp!) och en del välbehövlig vila (oftast påtvingad…). Catla & Bessie hade fantastiskt kul tillsammans, och det är förmodligen inte mycket som slår att leka med en jämlike 🙂 En trevlig liten parentes i sammanhanget var förresten att även hussar & mattar hade det jättetrevligt.
Innan jag avslutar detta inlägg så kan jag glädjande nog berätta att det inom kort blir ytterligare gästspel för Bessie hos oss i Hindersbo. Jodå, den 3 februari dyker hon upp igen och då för att stanna i 3½ veckor = härligt!
Nedan följer ett antal bilder, men tyvärr är det näst intill omöjligt att få bra bilder på två bostisar ”in action” 🙁 Lite annat fint lyckades vi dock föreviga, och det är bara att klicka på den första bilden för att förstora/sätta i gång bildspelet:
Uppställningsbild? Nä, uppläggningsbild. 🙂
Det råder väl knappast något tvivel om att Catla litar helt och fullkomligt på sin husse?! I samma avslappnade position som på bilden ovan kan hon ligga och kika på katten, kolla på fåglar (genom fönstret då) eller bara mysa en stund. Hon är ju bara för härlig, vår 8 månaders knastjej 🙂
/ Helena – Catlas belåtna matte
På julafton fick Catla besök av mamma Bella & moster Bimba, och snart är det åter dags för finfrämmande. Jodå, på lördag kommer ytterligare en moster och hälsar på nämligen Polarskäggets Bedårande Bessie. Och nej, ni behöver inte vara oroliga! Länsgrannen Bessie kommer inte ensam utan tar naturligtvis matte Jenny & husse Johannes i släptåg 🙂
Förhoppningsvis så lyckas jag ta några fina bilder på lördag, men ni får ändå en förhandstitt (på underverket då 😉 ) redan i afton. Jag befarar nämligen att jag kommer att vara alltför upptagen med att beundra de fyrbenta när det väl beger sig…
Klicka på någon av bilderna (samtliga lånade från Bessies husse & matte) för att förstora/visa flera:
Husse är fortfarande sjuk, men Catla orkar ju inte trösta och pyssla om honom heeela tiden… i bland somnar hon i stället. 😉
Men husse, har du halsont & feber?! Du ska se att det blir MYCKET bättre om vi leker med den här fina, före detta pipleksaken. 🙂
I dag stiftade Catla bekantskap med den 10½-årige foxterrierkillen Solo och det var SÅ roligt. Solo pratade så att tandraderna blottades, fast mest så viftade han ju bara på svansen. 🙂
Efter bus följde vila, och somliga…
… var riktigt trötta.
Om sisådär en 3 dagar blir fröken Catla 8 månader ”gammal”, och en viss matte tyckte då att det var dags att posera lite igen. Okej, efter några dagar med hosta & feber (matte alltså!) så fanns väl inte riktigt orken till att ens försöka uppnå nå’n konstnärlig/ estetisk perfektion, men här är hon i alla fall: Polarskäggets Charmiga Catla.
Fröken Catla närmar sig 8 månaders ålder och börjar nu bli stora damen.
Visst är hon väl ståtlig, vår prinsessa?! I husses & mattes ögon är hon faktiskt vackrast i heeeela världen. 🙂
Teo som 13-åring sommaren 2011.
Nu är det snart ett år sedan vår 13½-årige bostonkille Teo hastigt rycktes bort. För den oinvigde låter det kanske märkligt med ”hastigt” när man pratar om en så pass gammal hund, men precis så var det faktiskt. Dagen innan vi förlorade Teo så hade vi besökt veterinären för en rutinkoll av ett perinealbråck och vi fick då höra att han var så pigg och fin att han ”gott kunde leva ett par år till”. Den enorma glädje som det sistnämnda uttalandet medförde utbyttes dock snabbt till chock och förtvivlan, för morgonen därpå hade Teo drabbats av urinstopp och detta gick dessvärre inte att behandla…
Den tid som nu följde var i sanning fullkomligt vidrig 🙁 Själv sörjde jag vår lillkille så enormt att jag blev hemma en vecka från jobbet, och Tommie sörjde lika mycket fast på ett lite mera samlat sätt. Det enda som var alldeles säkert under denna tid var att vi aldrig mera skulle ha hund, det vill säga att vi inte skulle utsätta oss för en liknande sorg igen. ”Aldrig mera hund” förbyttes dock ganska snart till aldrig mera en bostonterrier – vi tänkte att det skulle bli alltför smärtsamt med de ofrånkomliga jämförelserna. Funderingarna på OM vi, trots allt, möjligen skulle ha hund igen började emellertid att ta fart.
Okej, det skulle nog bli bra tomt att aldrig mer ha hund och efter att ha tittat på åtskilliga gamla bilder av Teo OCH en miljon (det kändes så!) You Tube-klipp med diverse olika bostonterriers så stod det klart: ”Aldrig mera en bostonterrier” hade blivit till aldrig någon annan ras än en bostonterrier.
Så här avslappnad var 8½ veckor gamla Catla under den 66,7 mil långa resan från Hjoggböle till Hindersbo.
Efter en lång och fin dialog med uppfödarparet Ann-Britt & Nisse Strömberg kom så Polarskäggets Charmiga Catla till mig & Tommie den 14 juli 2012. Den oro vi långt tidigare hade känt för att det skulle bli jobbigt att jämföra Catla med Teo visade sig vara helt obefogad. Visst, man jämför men det är inte på ett jobbigt sätt utan vi har mera konstaterat att bostonterriern har en massa, helt underbara rastypiska särdrag 🙂 Och så drar man på smilbanden när man exempelvis noterar att Catla ständigt gräver ner ben (det gjorde aldrig Teo), Catla är urusel på att bädda (Teo var en mästare), Catla är en riktig solstråle (Teo kunde vara butter) osv osv. Helt enkelt såååå härligt och en sådan enorm lycka att Catla kom och förgyllde våran tillvaro!
/ Helena