Hänt i veckan

Catlas första vecka i sitt nya hem har varit oerhört händelserik – åtminstone sett med en liten hundvalps ögon. Jodå, utöver ett antal människomöten så har vår lilla vän bekantat sig med ungkattan Bus (de tu är redan bästisar), upplevt två förfärliga åskväder (de värsta i mitt 42-åriga liv…), nosat på halvblodsfuxen Gandhi, träffat hundar, sett (jo, på behörigt avstånd då!) en flock gigantiska leonbergerhundar, blivit kloklippt av sin nya matte, varit på tågstationen i Tierp osv osv. Bäst av allt? Helt klart det faktum att Catla tar precis ALLT med ro = är den överlägset tryggaste valp jag någonsin har träffat och det tackar vi förstås uppfödarna för. De sistnämnda har lagt ner massor av jobb på att förbereda valpkullen för livet ute i stora, vida världen och det har utan tvekan lönat sig 🙂

Så småningom hoppas jag kunna bjuda på riktigt fina bilder och filmklipp med Catla & Bus ”in action” (de leker som två tigerungar), men fram till dess får ni hålla till godo med nedanstående:

En gratängform har blivit till bassäng, och att ”bubbla” fram hundkex med nosen under vattnet är ju bara SÅ kul.

När Bus går på tur så hakar Catla gärna på och…

… Bus är mycket noggrann med att se till så att den lilla inte halkar efter.

Efter uteliv är det skönt att vila ut i husses eller mattes trygga famn.

 

Catla har ordet

När det var ljust för några gånger sedan (människorna kallar det för i lördags) så hände det konstigaste jag någonsin har varit med om. Husse Nisse & matte Ann-Britt sade att ”tiden var inne” och så gav de mig helt sonika ett par nya människor att bo med. Tänk er själva! Jag fick lämna den stora kojan, husse, matte, mamma, brorsan och alla kompisarna i en plåtlåda med hjul på OCH med människor som luktade jättekonstigt…

polarskäggets kennel;kingsline talkative;evita;polarskäggets charmiga catla

Finaste kompisen Evita & lilla Catla myser tillsammans.

Medan plåtlådan rullade och rullade försökte jag sova så mycket som möjligt, och fastän alla dofter var nya och allt var sådär himla märkligt så gick resan riktigt bra. När människorna satte ett snöre i mitt halsband för att de ”inte ville att jag skulle komma bort” höll jag dock på att tappa hakan. Det var ju just det jag ville! Bort från snöret så att jag kunde styra själv liksom, men det fick jag inte 🙁

Första gången med koppel på, och i sanningens namn så gick det ju jättebra.

När vi hade rullat JÄTTELÄNGE så sade människorna plötligt att vi var hemma, men det förstod jag inte alls. Hemma var ju i den stora, röda kojan i Skellefteå och nu hade jag kommit till en mycket mindre koja och inte alls i Skellefteå. Nä, de nya människorna verkade inget vidare klipska men som tur är så verkar de i alla fall vara snälla. Jag får god mat (precis lika som i den förra kojan!) och så har jag fått en ny kompis. Lite konstig är hon allt, för hon skäller ju inte alls som jag, men det kan jag nog lära henne så småningom.

Catla och nya kompisen Bus (som plötsligt ser ut som en jättekatt…).

Nu har jag berättat om mitt livs mest omvälvande händelse, men ni behöver inte vara oroliga – allting går så bra så FASTÄN mina människor både luktar och pratar fel på nå’t vis.

/ Catla – en valp i farten

Ett nytt kapitel

Så här stilig var vår högt älskade Teo på sin 13:årsdag.                                          Foto (C) 2011 Storkelinas Blogg

Ja, hur ska jag börja? Den 13½-årige bostonkillen Teo lämnade mig (och Tommie!) i januari, och tillvaron kändes plötsligt oändligt tom. Trots den enorma sorgen och smärtan stod det dock ganska snart klart att vi skulle skaffa hund igen, och ärligt talat: Det fanns aldrig något annat alternativ än ännu en bostonterrier. Alla som är närmare bekanta med rasen vet att det inte är sådär alldeles lätt att få tag på en liten bostonterriervalp närhelst andan faller på. Det föds inte så många valpar per år, och efterfrågan är bra mycket större än tillgången. Hur lite jag än önskade det så var jag alltså fullt beredd på att vi kanske skulle få vänta på ”vår” valp. Kanske ett helt år, kanske ännu längre…

Hursomhelst, i mars ringde jag på vinst och förlust till en uppfödare i Skellefteå. Det var så jag kom i kontakt med Ann-Britt & NissePolarskäggets Kennel, och det var så jag fick nys om att den vackra tiken Polarskäggets Bedårande Bella precis hade parats med den stilige hanen Big Booster’s Eagle. Tiden gick och glädjande nog så visade sig Bella vara dräktig! Och när detta hade konstaterats så dröjde det förstås inte länge innan jag & Tommie tog bilen de 67 milen upp till Skellefteå för att träffa såväl Bella som uppfödarpar. Vad vi tyckte om dem? Jo, samtliga blev med beröm godkända 😉

Lilla Catla tog den lååånga resan till sitt nya hem med ro.                    Foto (C) 2012 Storkelinas Blogg

Den 14 maj föddes valparna, och efter ytterligare ett par veckor fick jag & Tommie det efterlängtade beskedet: Vi skulle få köpa en av dem. På midsommardagen blev det alltså ytterligare en tur norrut (för att träffa småttingar) och i lördags var det så äntligen dags: Polarskäggets Charmiga Catla flyttade in hos mig, Tommie & den 1-åriga kissen Bus 🙂

/ Helena – lycklig matte