I eftermiddags kom en av bygdens jägare förbi med två rådjursklövar, något som gjorde det möjligt att undersöka Catlas intresse för viltspår. Visst, vi vet att hon är mycket intresserad av rådjur men att spåra på beställning är ju något helt annat. Hursomhelst, Catla blev som besatt när hon fick nosa och kika på en klöv så jag bestämde mig för att omedelbums gå ut och göra ett första test. Alltså, jag traskade iväg till en lämplig startplats och knöt fast klöven i ett snöre. Jag markerade sedan startpunkten genom att gnugga klöven lite extra i backen, och släpade den sedan över stock och sten cirka 75 meter* upp i skogen. Klöven lämnades vid spårslutet, varpå jag gick en annan väg tillbaka för att hämta Catla.
Med sele och spårlina på satte jag Catla vid spårstarten en stund, och gav sedan kommandot ”spåra” (tidigare använt vid personspår). En superivrig tjej drog iväg, och med hjälp av några hållpunkter så stod det väldigt klart att hon faktiskt gick på klövens doft, och inte bara min. Hon stannade upp ett par gånger, vek av ett par meter åt fel håll, återvände till rätt spår och hittade i rasande fart ”sin” klöv. Vad hon gjorde sedan? Stoppade den i munnen, bar den med stolthet och – såklart – letade efter ett bra ställe att gräva ner den på. Det sistnämnda fick hon förstås inte göra, för klöven skulle in i frysen tills det är dags nästa gång. Superkul! 🙂
* Eftersom Catla har ett par år på nacken och dessutom har spårat en hel del tidigare så rekommenderade uppfödaren ett provspår på ungefär 100 meter. Det är dock jättejobbigt att spåra, så med tanke på gårdagens bravader i Stockholm så minskade jag ner det till ”bara” 75 meter.
Ett par oskarpa bilder följer:
Stolt men bekymrad tös, var skulle hon gömma klöven?!
Catla fick bära klöven ner till vägen.
