Hos våra brachycephala (kortskalliga) hundraser* har diverse andningsproblem dessvärre kommit att blir mer eller mindre utbredda. Då det rör sig om problematik, som i allra högsta grad har negativ inverkan på hundarnas livskvalitet, är det naturligtvis mycket olyckligt att de särdrag som faktiskt orsakar problemen till viss del är desamma som över tid har premierats av våra utställningsdomare. De sistnämnda har därmed, om än indirekt, medverkat till att man har fortsatt att bedriva avel med osunda djur…
När Svenska Kennelklubben i våras tog fram den halvtimmeslånga informations-filmen Att bedöma hundars andning och distribuerade denna till hela den svenska domarkåren så var det alltså inte en dag för tidigt (snarare decennier för sent 🙁 ). Självklart så ska vi sträva efter att föda upp hundar som orkar vara just hundar, och en fungerande andningsapparat är då minst sagt grundläggande. I den bästa av världar så skulle varje enskild uppfödare/ägare självmant ta sitt ansvar i denna jätteviktiga fråga, men då vi inte lever i en sådan värld så kan det ju vara bra med lite hjälp på traven = domarnas ökade medvetenhet OCH en striktare bedömning välkomnas. Åtminstone av undertecknad!
* Exempel på kortskalliga raser är pekinges, mops, bostonterrier samt engelsk och fransk bulldogg.
Om du klickar på följande länk så kan du titta på SKK:s högintressanta film Att bedöma hundars andning http://www.youtube.com/watch?v=yPs6BM0sw8k
För att avrunda detta inlägg så kan jag berätta att vår första bostonterrier hade vissa andningsproblem (framför allt vid hårdare ansträngning sommartid), medan vår lilla Catla verkar vara helt förskonad (snarkar inte ens om det inte uppstår ett direkt tryck mot halsen). Jag tycker hursomhelst att det är av största vikt att så många hundar som möjligt erbjuds förutsättningar att må så bra som möjligt och för att uppnå detta så är det vi tvåbeningar som måste tänka om och TÄNKA RÄTT. Bara att sätta i gång alltså! 🙂
/ Catlas matte – tänkaren