Nu när snön till stora delar är borta från våra uppländska skogar så börjar det åter bli tid för spårarbete, och just idag var det årspremiär för Catlas del. Superkul tyckte fröken Catla, men undertecknad matte påmindes om att flåset inte är det bästa när det kommer till att ta sig fram i ett rasande tempo (allt är relativt 😉 ) i den oländiga terrängen… Men men, vad gjorde väl det när Catla blev såå himla glad och stolt för DET är alltid lika underbart att se.
/ Catlas matte
Husse Tommie förevigade mig & Catla innan spårselen åkte på. Den gravallvarliga minen beror enkom på jag hade solen rätt i synen!
Gnisselkonsert (av upphetsning) pågick strax innan Catla släpptes på spåret.
Matte, om du inte släpper iväg mig snart så tänker jag inte ens titta på dig!
Suddig men ack så stolt Catla.
Tommie försökte filma Catlas ”målgång”, men blev en smula överraskad när hon väl dök upp:
