I går förmiddag vaktade Catla husse (ryggont 🙁 ), och då passade undertecknad matte på att gå ut och lägga ett spår. Vid spårslutet placerades en godishög och – framför allt – allra bästa spårleksaken: En kvittrande plyschhöna.

Så småningom var det dags att traska bort mot spårstarten, och där bytte ”vi” i vanlig ordning om till sele och spårlina. Sedan? Full fart! Catla jobbar med en sådan fantastisk energi och tycker att det är sååå himla roligt 🙂 Hon skannar av terrängen på ett imponerande sätt, vinklar och andra svårigheter tycks inte bekomma henne alls. Mitt ”krångliga” spår visade sig dock vara alldeles för enkelt, så jag väljer att se det som ett motivationsspår. Nästa gång blir det andra bullar, det kan du vara heeelt säker på lilla Catla 😉

/ Helena

Bilder följer:

Catla har spårat klart, och därmed erövrat bästa kvitterpippin.

Catla fick bära leksaken på vägen hem, men stannade plötsligt….

Ner i diket och ut på en åker skulle hon. Var det månne rådjursspåren som lockade?!

Nej då! Det vara bara hönan som skulle grävas ner på ett säkert ställe… Vår lilla tokfia!