När det var ljust för några gånger sedan (människorna kallar det för i lördags) så hände det konstigaste jag någonsin har varit med om. Husse Nisse & matte Ann-Britt sade att ”tiden var inne” och så gav de mig helt sonika ett par nya människor att bo med. Tänk er själva! Jag fick lämna den stora kojan, husse, matte, mamma, brorsan och alla kompisarna i en plåtlåda med hjul på OCH med människor som luktade jättekonstigt…

Finaste kompisen Evita & lilla Catla myser tillsammans.

Medan plåtlådan rullade och rullade försökte jag sova så mycket som möjligt, och fastän alla dofter var nya och allt var sådär himla märkligt så gick resan riktigt bra. När människorna satte ett snöre i mitt halsband för att de ”inte ville att jag skulle komma bort” höll jag dock på att tappa hakan. Det var ju just det jag ville! Bort från snöret så att jag kunde styra själv liksom, men det fick jag inte 🙁

Första gången med koppel på, och i sanningens namn så gick det ju jättebra.

När vi hade rullat JÄTTELÄNGE så sade människorna plötligt att vi var hemma, men det förstod jag inte alls. Hemma var ju i den stora, röda kojan i Skellefteå och nu hade jag kommit till en mycket mindre koja och inte alls i Skellefteå. Nä, de nya människorna verkade inget vidare klipska men som tur är så verkar de i alla fall vara snälla. Jag får god mat (precis lika som i den förra kojan!) och så har jag fått en ny kompis. Lite konstig är hon allt, för hon skäller ju inte alls som jag, men det kan jag nog lära henne så småningom.

Catla och nya kompisen Bus (som plötsligt ser ut som en jättekatt…).

Nu har jag berättat om mitt livs mest omvälvande händelse, men ni behöver inte vara oroliga – allting går så bra så FASTÄN mina människor både luktar och pratar fel på nå’t vis.

/ Catla – en valp i farten