I förmiddags gick undertecknad matte ut och lade ett spår, och för en stund sedan trotsade jag & Catla regnet för att bemästra svårigheterna. Jag hade märkt ut spårstarten, men sedan hade jag ärligt talat ingen aning om hur jag gått – visste dock var spårslutet fanns. Hur det gick? Eftersom jag som av en slump hade ”tappat” små högar med leversnittar på vägen så vet jag med säkerhet att Catla följde mitt spår hela vägen. För jo, det blev ett och annat matstopp men sedan var det full rulle igen 🙂 En gång trodde jag att Catla hade tappat spåret (alternativt tröttnat), men med lite tålamod och en upprepning av kommandot ”spåra” så var det inga som helst problem att fullfölja. Är sååå himla stolt över vår lilla spårdrottning!

Bilderna nedan är suddiga, men ni förstår ju vad det handlar om 🙂 🙂

Belöning med bästa spårleksaken (en kvittande fågel) efter väl utfört arbete.

Catla med galen blick.

Leksaken hemburen för att åter gömmas undan tills nästa gång det beger sig.

Efter hårt arbete i ”regnskogen” krävs det nogsam putsning och vila.