Teo som 13-åring sommaren 2011.

Nu är det snart ett år sedan vår 13½-årige bostonkille Teo hastigt rycktes bort. För den oinvigde låter det kanske märkligt med ”hastigt” när man pratar om en så pass gammal hund, men precis så var det faktiskt. Dagen innan vi förlorade Teo så hade vi besökt veterinären för en rutinkoll av ett perinealbråck och vi fick då höra att han var så pigg och fin att han ”gott kunde leva ett par år till”. Den enorma glädje som det sistnämnda uttalandet medförde utbyttes dock snabbt till chock och förtvivlan, för morgonen därpå hade Teo drabbats av urinstopp och detta gick dessvärre inte att behandla…

Den tid som nu följde var i sanning fullkomligt vidrig 🙁 Själv sörjde jag vår lillkille så enormt att jag blev hemma en vecka från jobbet, och Tommie sörjde lika mycket fast på ett lite mera samlat sätt. Det enda som var alldeles säkert under denna tid var att vi aldrig mera skulle ha hund, det vill säga att vi inte skulle utsätta oss för en liknande sorg igen. ”Aldrig mera hund” förbyttes dock ganska snart till aldrig mera en bostonterrier – vi tänkte att det skulle bli alltför smärtsamt med de ofrånkomliga jämförelserna. Funderingarna på OM vi, trots allt, möjligen skulle ha hund igen började emellertid att ta fart.

Okej, det skulle nog bli bra tomt att aldrig mer ha hund och efter att ha tittat på åtskilliga gamla bilder av Teo OCH en miljon (det kändes så!) You Tube-klipp med diverse olika bostonterriers så stod det klart: ”Aldrig mera en bostonterrier” hade blivit till aldrig någon annan ras än en bostonterrier.

Så här avslappnad var 8½ veckor gamla Catla under den 66,7 mil långa resan från Hjoggböle till Hindersbo.

Efter en lång och fin dialog med uppfödarparet Ann-Britt & Nisse Strömberg kom så Polarskäggets Charmiga Catla till mig & Tommie den 14 juli 2012. Den oro vi långt tidigare hade känt för att det skulle bli jobbigt att jämföra Catla med Teo visade sig vara helt obefogad. Visst, man jämför men det är inte på ett jobbigt sätt utan vi har mera konstaterat att bostonterriern har en massa, helt underbara rastypiska särdrag 🙂 Och så drar man på smilbanden när man exempelvis noterar att Catla ständigt gräver ner ben (det gjorde aldrig Teo), Catla är urusel på att bädda (Teo var en mästare), Catla är en riktig solstråle (Teo kunde vara butter) osv osv. Helt enkelt såååå härligt och en sådan enorm lycka att Catla kom och förgyllde våran tillvaro!

/ Helena